Torsdagskvällarna är ju helt underbara nuförtiden när Vampire diaries visas, va faktiskt lite sådär skeptisk efter dom 2 första avsnitten men nu när man kommit in i det så e det sjukt bra, jag e fast. Tycker det är trevligt och ha en dag i veckan när det e någon serie och följa, nu kommer ju också Desperate Housewifes igång igen, älskar den serien. Annars är jag mer för fantasy, sånt som är långt ifrån verkligheten, det tycker jag om att titta på.

Vad skulle man ni göra om ni fick veta att er pojkvän/flickvän var en vampyr?

Efter twilight har ju allt detta med vampyrer blivit väldigt förstorat och överdrivet, men jag har gillat vampyrfilmer ända sen jag såg En vampyrs bekännelse för typ 100 år sen. Rekommenderar för övrigt alla som inte sett den att göra det, riktigt bra film!

Idag åkte också halkskydden i badkaret så nu hoppas jag inte att det ska bli fler fall för klumpedunsen (mig).

Ikväll blir det ingen film, för idag har jag införskaffat mig Snabba Cash boken, så nu kommer mina kvällar spenderas med denna bok istället.

Och på måndag ska jag klippa mig, lovar att sätta ut en före och efter bild då :D

Cheers!

Vampire diaries

Åh nu sitter man här halvt död även denna morgon, vi har varit uppe sen 7.
Pontus har sovit hela natten inatt för första gången. Tyvärr hjälpte inte det mig speciellt mycket somi stort sett har legat vaken hela natten och grubblat. Varför kommer alltid dom jobbiga tankarna när man ska sova?
Kanske borde  ta och erkänna för mig själv att det M har gjort mot mig kanske har sårat mig mer än vad jag först förstod?
Nu när han e inlåst har jag ändå känt mig säkrare på vårat förhållande än någonsin, ska det behövas mer än att man älskar varandra undrar man? Men det gör det, det krävs så himla mycket mera för att det ska fungera. Allt han gjort försvinner ju inte för att han sitter inne. Han sitter inte där för det han gjort mot mig. Ska jag nu helt plötsligt glömma alla gånger han sårat mig, alla gånger han lämnat mig ensam när jag behövt honom som mest, alla löften han gett mig men aldrig hållt och tycka synd om honom? Han har satt sig där han sitter helt själv, han har struntat i alla som stått vid hans sida och velat hjälpa honom. Men nu när han inte har några andra så passar man visst igen? Är inte det att verkligen
ta sina närmaste för givet? Han är Pontus pappa och jag hoppas bara att han får den hjälp han behöver för att hitta tillbaka till sig själv, men vi kan ju liksom inte bara fortsätta där det slutade, och tro att allt ska bli som förut? Går det ens och rädda ett förhållande som blivit så skadat? Vill han ens försöka? Man sitter här på utsidan och man vet inte ett jävla skit. Är det någon mening och vänta? Kommer han känna nu att han vill fortsätta med mig för att sen när han kommer ut bara gå tillbaka till det gamla? För att vinna måste man ju våga chansa, men jag vet inte om jag är villig att ta ännu en chans för att sen kanske bli sviken så en gång till. Jag vill inte längre vara ett jävla sistahandsval som bara ska  finnas där när det passar honom, i 3 år har allt handlat om honom, HAN, inte mig, inte OSS
det har bara varit HAN. Vad jag tycker eller känt har inte spelat någon roll alls.
Såna tankar har flygit genom mitt huvud hela natten och hindrat mig från att sova. Nu e det ju faktiskt ännu en gång han som lämnat mig här ute till o ta hand om allt själv. Hem, bil, Pontus. Och ni som tycker att "han va ju tvungen" har faktiskt fel, för han har själv valt den vägen och tagit risker han
absolut inte behövt och ta. Han har haft massor runtomrking sig som velat hjälpa honom men han har inte velat. Och det är inte ens säkert att detta hjälper, nu sitter han för han måste inte för att han vill. Kanske det kommer under
tiden men det går ju inte att hjälpa någon som inte vill. Hade han bara tagit tag i detta från början när ja blev gravid, som han LOVADE, så hade Pontus haft en pappa där till 100% från första början, och inte en pappa som KANSKE kommer finnas där till 100% när han e 2 år. Det beror ju på om det e vi eller annat som lockar mest.
Kommer det vara värt väntan?